Räddar liv under jord

I en svensk källare ligger en människospillra och kämpar för att överleva. Att han är värd lika mycket som vem som helst skriver de flesta under på. Men har han rätt till sjukvård? I år ändras reglerna för vilken medicinsk hjälp gömda flyktingar får, men ingen är nöjd. Faktum har kartlagt rätten till vård – den mänskliga rättigheten som försvann.

Andra Långgatan, Göteborg

Anne Sjögren sitter på kontoret och har telefontid. Hon är anställd av Röda korset för att driva Rosengrenska stiftelsen – sjukvård för papperslösa. Telefonen ringer. En kvinnoröst frågar på klar västgötska om Anne är sjuksköterska. Jo, svarar Anne, det är hon.
– Syster, du måste hjälpa mig! Jag ska föda barn om några veckor och jag förstår att jag måste föda hemma, men jag har aldrig fött barn så jag måste få veta hur man gör.
– Det är klart att du ska föda på sjukhus, säger Anne.
– Nej, min barnmorska säger att jag ska betala 50 000  kronor då. Jag har redan lånat femhundra för att kunna gå till henne. Jag ville så gärna veta att barnet var friskt och att jag är frisk, men jag vet inte ens hur jag ska kunna betala tillbaka de pengarna, säger kvinnan.
Anne Sjögrens hjärta börjar klappa hårt. Samtalet får bara inte brytas. Kvinnans mobil får inte dö, Anna måste förvissa sig om att kvinnan kommer till sjukhuset vid födelsen.
Kvinnan kom till Sverige för många år sedan med sin pappa och lärde sig svenska som asylsökande. Nu är hon papperslös och gravid utan att ha bestämt det själv. Anne håller samtalet igång och några veckor senare får kvinnan komma till sjukhuset för att föda. Ett friskt barn och en frisk mamma.
– När samhället inte fungerar blir det farligt, sammanfattar Anne.
Enligt svensk lag har kvinnan som papperslös bara rätt till akut vård om hon själv kan betala. Därför finns ställen som Rosengrenska stiftelsen i Göteborg och Deltastiftelsen i Malmö.

Reportaget från Rosengrenska stiftelsen är publicerat i sin helhet i Faktum #124. Klicka på bilden eller här för att komma till hela reportaget. Anna Lyrenäs skrev, Christian Andersson på Apelöga stod för bilder.

Text: Anna Lyrenäs Foto: Christian Andersson

Lämna en kommentar

Under Publicerat, Samhälle / Kultur

Signe Persson-Melin

Efter ungefär ett år av återkommande telefonsamtal fick jag äntligen till stånd den träff jag så länge velat ha – med formgivaren Signe Persson-Melin. Så kallade tanter är en betydande andel av Sveriges befolkning, men upptar en försvinnande liten del av nyhets- och reportageplats. Det betyder uppenbarligen inte att de inte är grymma och har mycket att säga.

Kopiornas original

I en verkstad och keramikbutik i Rönneholm i Malmö har höstens bästa dagsljus hittat in. En blommig tekanna vilar på en upphöjning strax till vänster om entrén. Den står bredvid andra föremål men ändå lite för sig själv. Hör inte riktigt hemma.

– Den är nygjord av ett banalt mönster som jag köpt. Alla blir chockerade att jag gjort den, men jag ville testa gränserna lite. Den är.. jag vet inte. Jag har inte smält den, säger Signe Persson-Melin.

Blir du arg när du ser den?

– Nej, inte arg.

Längre in i verkstadsdelen råder ett halvorganiserat kaos. Som att någon städat med en handgranat.

På bord och stolar står lergods som ännu är mjukt i hullet. Förbjudet kött.

– Det är dagsformen som bestämmer hur mycket jag ska vara här. Eller rättare sagt, det är leran som bestämmer hur mycket jag ska vara här. Det som står där, med ett inristat mönster, ska ha en hänkel och en pip. Leran måste vara fuktig då, så det är den som bestämmer när jag ska gå hit.

Text: Anna Lyrenäs Foto: Christian Andersson
”Socker”, ”Godis”, ”Peppar”. Förvaringsdon som talar med en finns i otaliga utföranden. Originalet var kryddburkar och designades av Signe Persson-Melin för nästan sex decennier sedan, för att ställas ut på den så kallade H55-utställningen. Signe Persson-Melins officiella genombrott.

– Jag väntade barn, så det där med H55 var inte så betydelsefullt för mig. Sen har det blivit det i efterhand, men hela samhället var i förändring då. Köket blev plötsligt en viktig del i umgänget, när männen upptäckte att det var roligt att laga mat. Tidigare var det en plats man inte skulle kännas vid.

Sedan det så kallade genombrottet har hon formgivit på eget bevåg såväl som på uppdrag av andra. Centralstationen i Stockholm bär hennes verk, och Rörstrand, Svenskt tenn och Boda har alla anlitat Signe Persson-Melin.

I Sverige, landet med det en gång så omtalade småländska glasriket, finns idag nästan ingen inhemsk produktion av glas och keramik kvar. Förutom enstaka hantverkare.

– Problemet med att stänga ner är att kunskapen försvinner, även om det startas upp igen. En glasblåsare hittar du inte överallt. Pressa glas kan vem som helst, men inte blåsa på ett sätt som blir till en rimlig kostnad. Och visst, många vänder i dörren här, för det förväntas att en tekanna ska kosta väldigt lite.

Vill du läsa resten av reportaget, om hur Signe Persson-Melin tror att hon hade klarat av Konstfack idag och hur det blir i en värld där vi ägnar mer tid åt våra telefoner än medmänniskor finns det att läsa i Faktum #124 eller om du kontaktar mig.

 

Lämna en kommentar

Under Publicerat, Samhälle / Kultur

Publicerat : Pigga nördar

I staden öppnar butiks- och cafékedjor nya enheter som levererar färdiga koncept till en billig penning för alla som vill veta vad de får. I en betongbunker inte långt därifrån skapas nya tillgångar enligt genorositetsprincipen – vad är vitsen med att äga, när man kan dela?

Text: Anna Lyrenäs Foto: Tony Kristensson

Reportaget om makerkulturen utspelade sig på  Hacknight på Stpln och publicerades i sin helhet i Faktum #123. Kontakta mig att få hela texten.

Faktum #123

Lämna en kommentar

Under Publicerat, Samhälle / Kultur

Publicerat : Bakom sexton ben i nord

Kan personer  utan erfarenhet av snö och kyla färdas flera dygn i arktisk vildmark? Och om det klarar äventyret – vad tycker de om det?
365 följde två av deltagarna på Fjällräven Polar för att få svar.

Text: Anna Lyrenäs Foto: Håkan Wike

Molnen bildar en ogenomtränglig massa ovanför signaldalen drygt sex mil sydost om Tromsö. Ett tjugotal människor är samlade. 33 mil ska de fara, med hjälp av fyrbeningar de aldrig träffat förut. Över norska gränsen och in i svenska Lappland.

Christoph Hetschl tittar sig omkring. Något liknande har han aldrig sett. Arktiskt landskap. Stort, vitt och lågt. Hemma i Soest i västra Tyskland är hans liv delat mellan skogen och kontoret. Inga öppna landskap. Han tänker på sin åker.

”Den är inte stor, men den han ändå tre vägar. Tyskland består av vägar. Överallt. Och alltid hör man något från civilisationen. Flygplan, bilar, folk. I skogen också, även där hörs bilarna.”

Nu hörs bara gläfs. 180 dragarhundar är samlade. Föräntansfulla, högljudda och helt orädda. Selarna kopplas på och hundförarna berättar namnen på hundarna, visar hur man ska kommunicera med dem.

I slutet av november kom beskedet Christoph väntat på – att det var han tillsammans med Fabian Best som skulle bli Tysklands representanter. Ingen av dem hade sett Skandinavien tidigare. Nu skulle de färdas över 30 mil med hundspann.

Han är nervös. Försöker ta till sig hundförarens ord, men det blir för många intryck. Namnen glömmer han på en gång. I huvudet finns bara tanken på att inte trilla. En fot på vardera bromsen. Handarnas viljestyrka känns i form av oregelbundna ryck i släden. Sedan springer de.

”När jag sitter i bilen mellan kontoret och skogen har jag hundra hästkrafter under motorhuven, men lättar jag på gasen är kraften liten. Alaskan huskies har full kraft hela tiden, det enda jag gör är att bromsa. De bara springer och springer. Även uppför en backe måste jag bromsa. Ibland kikar de tillbaka som om det vill fråga varför jag bromsar – vi vill springa!. När jag går till mitt jobb hemma i skogen, jobbar inte alla skogsarbetarna. Någon tar det lugnt och någon jobbar inte alls, men hundarna är arbetsnarkomaner.”

Någon timme passerar, vädret går från sådär till oväder, men Christoph Hetschl känner sig bättre till mods. Han och hundarna börjar känna av varandra, balansen blir bättre och det är enklare att styra. Hela dagen går det uppför och när de slutligen når lägerplatsen för kvällen har solen sedan länge varit nedanför horisonten.

Det tar evigheter att få upp tältet och det tar tid att få i ordning hundarna. När det äntligen är dags att laga mat till sig själva fungerar inte köket.

”Men varför? Ingen vet! Inget går som planerat. Men det är så det ska vara, som livet.”

Det är natt och femton minusgrader när Christoph Hetschl utmattad kryper ner i sovsäcken.

Reportaget från Fjällräven Polar publicerades i friluftsmagasinet 365 och översatt till tyska i Norr magazine. Kontakta mig för fulltext.

365 Vinter 2012

Lämna en kommentar

Under Publicerat, Resor, Samhälle / Kultur

Publicerat : Blåshålets bästa lek (?)

En jävla sommar, sa värmedyrkarna. Andra hade den bästa sommaren på länge. Sara Johansson är en av alla de surfare som helst har kuling varje dag.

Text: Anna Lyrenäs Foto: Christian Andersson

Klockan är varken morgon eller förmiddag. På Habo Ljungs campingparkering strax norr om Lomma står en bil. Föraren, en man, har kommit dit i hopp om att någon annan våtdräktsklädd ska stå redo på stranden. Han har varit ensam tills Sara Johansson anländer.

Vid parkeringen är det oroväckande stilla. Det är det alltid. Omöjligt att känna om det faktiskt blåser nere på stranden.

– Man kan inte ta vinden för given och det kommer alltid fler dagar med blåst. Det är bara att gilla läget, även om det är jäkligt surt för stunden. Jag tror upplevelsen blir annorlunda på grund av det. När du får kämpa för att få lyckostunden, kan du njuta ännu mer av den, säger Sara Johansson.

Reportaget om kitesurfing publicerades i sin helhet i Faktum #122.
Maila mig för fulltext eller beställ din egen Faktum.

Faktum #122

Lämna en kommentar

Under Publicerat, Träning / Hälsa

Publicerat : Hundspann i Lappland

I april hade jag förmånen att åka till Lappland för att tillsammans med några hundar fara rätt ut i vildmarken och sova på en isbelagd sjö.

Jag grät. Det är som att det är i naturen, utan påverkan av idioti, så känns livet ungefär som jag föreställer mig att livet vill kännas om det själv fick bestämma.

Det här reportaget gjordes för P3 Planet. Klicka här eller på bilden för att komma till reportaget.

Lämna en kommentar

Under Publicerat, Resor, Samhälle / Kultur

Publicerat : Musik och motivation


”Enligt kristendomen är ilska en av sju dödssynder, och straffas i helvetet med att man styckas levande. I jordelivet har både ilska och glädje positiva effekter på kroppen när du springer, så positiva att man faktiskt kan tala om belöning.

– När du har positiva känslor använder du din energi bättre, medan känslor som stress och ledsamhet har negativ påverkan. Kroppen slutar då bryta ner energi och du kan inte springa på ett optimalt sätt, säger Daniel Västfjäll som är professor i kognitiv psykologi på Linköpings universitet.”

Det här är inledningen på ett reportage om hur du kan använda känslor och musik för en bättre löprunda. Reportaget publicerades i Runner’s world september 2012.
Kontakt mig för fulltext.

Lämna en kommentar

Under Publicerat, Träning / Hälsa

Publicerat : En naken mötesplats

 

”- Du är alltid först här på morgonen. Det är nästan svårt att hinna med dig ute på bryggan.

Frida Malm är klädd i röd t-shirt och svarta byxor. Hennes vän har benen i kors och döljer den pung som hänger under ryggen som i sin tur har kroknat av många års gravitation.

Klockan är strax efter nio och på ljugarbänken utanför dörren in till herrbastun har mannen tillsammans med två andra herrar radat upp sig.

Det har alla lärt känna vedflickan – som också kallas badvärd – ganska bra. De vet att hon är fotbollstjej. Hon kan deras rutiner. Många kommer samma klockslag varje dag, de har nått den rynkiga tiden i livet då det inte spelar så stor roll om programvaran i mobilen inte uppdaterats.”

Det här är ett reportage ur Malmöupplagan av Faktum #120.
Kontakt mig för fulltext och kolla in Christian Anderssons hemsida om du vill se mer foto.

Lämna en kommentar

Under Normer / Sexualitet, Publicerat, Samhälle / Kultur

Publicerat : Så kallad vardagsmotion

 

Vardagsmotion.
Ordet är ett hån mot stadsmänniskan som i stress och galenskap rör sig endast av praktiska skäl och med kalorierna i ständig åtanke.

Ska det ändå vardagsmotioneras skulle det vara roligt att se en revolution där människorna gör burpees till dagis och intervallspringer hem med ungen på ryggen -allt i vardagsmotionens hysteriska anda.

Det här reportaget visar crossfitövningar på plats i mataffären och publicerades i Amelia i augusti.
Kontakta mig för fulltext.

 

Lämna en kommentar

Under Publicerat, Träning / Hälsa

Publicerat : Den onödiga behån

Sportbehån är, kommersiellt sett, en rätt ny produkt. Många är de som trycker på vikten av att använda behå för att minska skump och risken för hängbröst. Vad många inte vet är att sportbehå i unga år är onödigt och till och med kontraproduktivt för den småbystad.

Det här är ett reportage om nöden och onöden av sportbehå, publicerat i Runner’s world juli 2012. Klicka på länken nedan för att komma i kontakt med den digitala versionen, eller kontakta mig för fulltext.

Lämna en kommentar

Under Träning / Hälsa